Hoppa till innehåll 
Husdrömmar – Avsnitt 5: En lada vid havet och en familj som bygger en framtid tillsammans
Att vakna till ljudet av vågor som slår mot stranden. Att känna saltet i luften redan i hallen. Att se havet från köksbordet.
I Husdrömmar – Kapitel 5 möter vi en familj som inte bara bygger ett hus, utan försöker bygga en framtid tillsammans. På en tomt i Beddinge, som varit i familjens ägo sedan 1938, tar tre – snart fyra – generationer ett gemensamt beslut: här ska livet fortsätta. Inte som sommarminne, utan som vardag.
Det här är berättelsen om Anton – arkitekten som ritar sitt kanske mest personliga projekt någonsin – och om en familj som vägrar släppa taget om det som format dem.
En plats som alltid varit hemma
Beddinge är inte bara en ort på kartan. Det är barndomens somrar, mormor och morfar som vinkar från trappan, doften av nybakat bröd på sommarlovsmorgnar och kvällar när hela släkten samlas runt ett långbord i solnedgången.
Platsen är laddad med minnen. Och just därför är beslutet så stort.
Det gamla huset måste rivas. Fuktskador och mögel har gjort det obeboeligt. Ändå sitter livet kvar i väggarna. Att riva är inte bara en praktisk åtgärd – det är ett avsked.
Samtidigt är behovet tydligt. Här ska mamma bo permanent. Här ska Anton och systern Ida med sina respektive få plats. Här finns framtida barn i planerna. Och i huset bredvid bor mormor, 88 år gammal och drabbad av Alzheimer.
Fyra generationer på samma tomt.
Det är inte bara ett byggprojekt. Det är en livsstrategi.
Drömmen om generationsboende
Idén föddes för många år sedan i samtal mellan Anton och morfar. Anton studerade arkitektur. Morfar drömde om att familjen skulle fortsätta samlas här, inte bara på sommaren utan alltid.
Nu blir drömmen verklighet – även om morfar själv inte får uppleva slutresultatet. Mitt under processen går han bort, och projektet får en ännu djupare laddning. Det blir inte bara ett bygge, utan ett arv att bära vidare.
Planen är genomtänkt. Två nya huskroppar uppförs. Mormors hus får stå kvar. Mellan byggnaderna skapas ett gemensamt uterum – tänkt som hjärtat i hela anläggningen. Det är här man ska mötas spontant. Här vardagen ska delas.
Arkitekturen speglar en tydlig värdering: gemenskap först. De privata sovrummen är mindre, funktionella platser att dra sig tillbaka till. De gemensamma ytorna är generösa och centrala. Det är en fysisk manifestation av ett löfte: vi ska alltid hålla ihop.
När livet förändrar allt
En av avsnittets starkaste berättelser handlar om mammans sjukdom. För många år sedan drabbades hon av en hjärntumör. Barnen var små, men gamla nog att förstå allvaret. Anton minns blicken i hennes ögon inför operationen – rädslan över att kanske inte få se sina barn växa upp.
Operationen lyckades. Men erfarenheten förändrade allt.
När man har stått nära att förlora varandra blir närhet viktigare än kvadratmeteroptimering och karriärval. Generationsboendet framstår inte längre som ett arkitektoniskt experiment, utan som en konsekvens av livets skörhet.
Även mormors situation spelar in. Hon är 88 år och lever med Alzheimer. Att flytta ner permanent till Beddinge handlar inte om plikt, utan om självklarhet. Att finnas nära. Att ge tillbaka. Att låta ålderdomen få utspela sig i trygghet och familjegemenskap.
Det är generationsboende utan romantisering. Det är ansvar. Och kärlek.
Budget, kompromisser och envishet
Budgeten sätts till 5,5 miljoner kronor. Tidsplanen är optimistisk – inflyttning till midsommar.
Verkligheten vill något annat. Projektet drar ut på tiden och landar runt sex miljoner. Speciallösningar för takfönster, diskussioner om fasadpanelens detaljer, fönsterkulörer som inte matchar mellan leverantörer och vikpartier som måste passa millimeterprecist gör processen både tekniskt och emotionellt krävande.
Anton är på plats fem dagar i veckan. Det är hans ritningar som förverkligas – men det är också hans mammas hem som tar form. Den kombinationen skapar en annan sorts press. Det handlar inte bara om estetik och funktion. Det handlar om trygghet.
Moderna lador vid havet
Arkitekturen hämtar inspiration från den svenska ladan – enkla, tydliga volymer med plåttak som maximerar byggrätten och för tankarna till traditionellt byggande. Men det här är en förfinad version.
Limträ och korslimmat trä ger stabilitet och värme. Stora glaspartier öppnar upp mot havet. Ett dramatiskt takfönster i korrugerad plast släpper in ett mjukt, diffust ljus som förändras med vädret.
Takfönstret blir nästan en symbol för projektet. Det ifrågasätts. Hur blir det med smuts? Kondens? Underhåll? Men när ljuset faller genom det färdiga taket är reaktionen entydig – det är så vackert att man blir tårögd.
När huset står klart möts vi av havsutsikt från vardagsrummet, träpaneler som löper sömlöst över väggarna, ett medvetet kompakt kök utan köksö och en trappa som nästan får en kyrklig rymd. Gert Wingårdh beskriver helheten som en välordnad ensemble.
Och mamman säger det som betyder mest: det blev bättre än hon hade tänkt.
Mer än bara panelbredde och takvinklar
Vid första anblick kan avsnittet handla om panelbredd, takvinklar, budgetavvikelser och kulörval. Men under ytan finns något annat.
Det handlar om att våga binda sitt liv till en plats.
Att bygga för relationer, inte bara funktion.
Att hedra de som gått före.
Att skapa något som ska överleva en själv.
Generationsboende – en växande trend i Sverige
I en tid då bostadspriserna stiger och ensamheten ökar söker fler svenska familjer alternativa sätt att bo. En av de mest inspirerande trenderna just nu är generationsboende – att flera generationer delar tomt, och ibland hus, men ändå lever med sin integritet intakt.
Familjen i Beddinge är ett levande exempel.
Ett generationsboende innebär att mor- och farföräldrar, vuxna barn och barnbarn bor i nära anslutning till varandra – ofta i separata boendeenheter på samma tomt. Det handlar inte om att trängas kring samma köksbord varje dag, utan om att skapa ett litet samhälle där varje generation har sitt eget utrymme men delar gemensamma mötesplatser.
Modellen är vanlig i många delar av världen och växer nu även i Sverige. Skälen är tydliga: stigande boendekostnader, behov av stöd i vardagen och en djupare längtan efter gemenskap.
I Beddinge omfattar projektet tre separata hus som binds samman av ett gemensamt uterum – hjärtat i anläggningen. Där möts man oavsett om man kommer från havet eller från sitt eget hem. Det är bara en dörr bort från varandras vardag.
Fördelarna är både praktiska och emotionella. Barn får en naturlig närhet till mor- och farföräldrar. Äldre slipper ensamhet. Kostnader kan delas. Tryggheten ökar. Samtidigt bevaras den personliga integriteten.
Men framför allt kräver det något annat:
En gemensam vilja.
